Jag hade nästan glömt hur det var. Jag känner mig som Gud. Varje gång jag tittar upp och ut över det tysta och kalla rummet möter jag skrämda blickar som snabbt tittar bort. En liten varelse på knappt 1 meter vågade sig fram för att fråga om han fick hämta en Atlas som inte var nerkladdad och oanvändbar. Det är som en komedi; här sitter en blond, bakfull och blåögd liten tjej som helt plötsligt kan styra och ställa över 20 personer med bara blicken. Jag känner mig obekväm och förvånad - var det verkligen såhär det var när man gick i 9an? Jag som är så estetiskt lagt hade, eller kan för den delen, absolut inte jobba i en så tyst miljö (Ja, jag har hört att vi som är esteter har svårare att koncentrera oss i tystnad än andra). Jag ser att de stackars finninga elverna inte alls har plats i tankarna för att läsa om ekosystem. De vill tänka på tjejer, fester och moppar. Undrar vad de tror om mig? ... Ser de mig så som jag såg mina vikarier? Som tråkiga torrbollar? Jag försökte lätta upp tillvaron genom att svara på frågan "får jag sitta här och jobba, vi jobbar tillsammans" med att säga; Ja, byt plats! Det är väl det en vikarie är till för?

Hon såg obekväm ut och gick och satte sig på sin ursprungliga plats igen. Trodde hon att jag skojade? De tycker nog inte att jag är tråkig, de tycker nog att jag är obehaglig...

|

Påsken är verkligen min favorit tradition! Varför? Det är ett tecken på att vintern är ett minne blått, det bjuds på färger och fjädrar men framförallt godis! Nu har jag redan ätit så mycket godis de senaste veckorna att jag nästan blir lite äcklad av tanken... Det kunde min mamma som tur är förutspå så ägget innehöll handkräm, läppglans och ansiktsmask - Puh! Men andra påskhelger har det uppskattats mer, (eller?) kanske är det bara ägget som är roligt? Hur som helst... Ett kärt återseende av familj och släkt idag, känns som att jag är på semester i mitt eget hem! Jag känner ändå hur mitt batteri laddas om, istället för ur.

Hemma hos farmor tryckte hela släkten ner sig runt ett litet bord på den soliga altanen och pratade om svensexor, politik och andar. Tänk att det finns så mycket tankar hos människor så att man kan komma in på så många spår och vinklar. Mysigt att alla var samlade igen, trots att man är så olika har man ju ett visst band som sätter charm på det hela. God mat också, såklart...

Jag drog upp filten till hakan samtidigt som jag kisade för det starka ljuset genom bilrutan. Lika snabbt som volvon swishade fram på motorvägen, förändrades mitt liv. Som en urgröpt potatis satt jag där skrynklig och svag, jag lät de mer erfarna personerna i mitt liv få ta tag i situationen utan att jag själv ens orakde tänka i nuet. Mitt liv låg packat i påsar och helt plötsligt hade jag inte den där konkreta planen för varenda minut i mitt liv. Mitt nya mission blev att må bra, läsa böcker, träna och ta en timma i taget. L.A finns där i framtiden men tiden innan dess är grå men ändå så färgad. En ny dörr öppnades som jag inte förberett mig för eller kunde förutspå - kanske är detta bra för mig? Spännande är det i alla fall...

.

Lerum, grillning, rött vin, promenader, skratt, efterrätt, kaffe och otrolig kärlek.

Mötte upp min kära vän för att fortsätta den soliga dagen, god sommarmat, godis och påskmust förgyllde balkongen vid S:t Eriksplan. När kvällen smög sig på kom filtarna fram och där satt vi tills tisdagen närmade sig...

Igår fick jag verkligen smaka på Stockholm, igen. En stor kanna kaffe kokades, solglasögon togs fram och spontaniteten inom mig tog över. En promenad i gamla stan och längs slottet tog mig till Kungsträdgården där jag sedan slog läger. När jag slöt ögonen och la huvudet i gräset var plötsligt alla röster, skrik, byggarbeten, måsar, och bilar bara mysigt. Det var ändå en stämning hos alla som bara blev behaglig att ta del av...

Vår lärare Pontus Olgrim slutade förra veckan och vi bestämde oss för att trycka en t-shirt med de bästa citat han slängt ur sig. Så här blev det:

Visst är det konstigt hur dumma männsikor är? Varför måste vi ha ett ljus i tunneln för att få eld i baken? Jag kan inte jobba för jobbandets skull, jag måste ha någonting att spara till och sträva efter. Jag läser inte böcker om jag inte måste det för att det är en läxa. Jag skriver inte på min bok om jag inte vet säkert att någon kommer att vilja läsa ett utdrag. Jag målar inte naglarna om jag inte ska iväg på någon tillställning osv... Som mamma själv sa är huset de bor i nu finare än någonsin, eftersom de ska sälja. Tycker bara att det är lite lustigt.

Jag har fårr klagomål över att det är dålig uppdatering och aningen tråkiga inlägg det senaste, I agree... Så är det ibland... Tiden räcker inte riktigt alltid till.

Tänk att ett mörkt kök på en skabbig skola kan få mig så glad. Tystnad, en hög av människor, obekväma kläder och en flaska med utspädd whisky - that's my day. Man kunde känna hur många nerver satte igång då genrepet var över och publiken började myllra. Jag blir alltid bara glad och barnslig precis innan ljuset släcks. Springer omkring som jag alltid gjort innan dansföreställningar på kulturskolan. Man fixar det sista på kostymen, skrattar och skojar om hur man ser ut och vilka som kommer. Hur löjligt det är att man packar in så många i våran lilla skruttiga skola för att se scener på 5 minuter / var - samtidigt som man hoppar av kärlek för hur roligt det är. Då tystnaden kommer och mörkret faller...

Jag kan bli så tagen av vissa människor.

Jag hade sett reklamen för Arga snickaren och insåg att det avsnittet ville jag inte missa, - för att kunna fundera precis så som jag gör nu. (Hon blev utskälld för att ljugit för Anders - Den arga snickaren) Där stod det en stackars tjej som blivit lämnad av sin sambo, flyttat till en ny lägenhet som blivit halvrenoverad, pank, utan boende osv osv.... Hon stod där och gjorde sig till ett offer, det var som om hon var avstängd från mänskligheten. Spiralen ner till missär hade tagit slut och hon stod inte ut med sig själv. Jag menar varför städar man inte upp i den halvrenoverade lägenheten och köper lite färg, en matta och sparar till ett kök? Varför ljuger man när man blir tillfrågad hjälp eller försvarar sig med att berätta om hur dåligt hon mår? Ett offer kan ju dock inte ta kritik, så det är väl rimligt. Hur som helst tyckte jag att det var sorligt att se hur en ung kvinna hade försvinnit så djupt ner att inte ens kunna se annat i livet än hur synd hon tycker om sig själv. Det kanske är lättare sagt än gjort... Jag har ju också vart nere vissa perioder, där allting känns onödigt och man lever för att trösta sig själv. Det är i alla fall sorgligt att se, hon var nog lika förvånad över detta som Den arga snickaren... Vissa skulle behöva en spark. Alla har nog någonting som sparkar en, något induviduellt.

Min mamma sa en väldigt klok sak igår. Jag hade påbörjat det dagliga gnället om saker jag tänker på och hur rastlös jag känner mig i nuet. Ur munnen kom kommentarer som; "hur ska jag kunna leva i nuet om jag inte trivs i nuet? Om jag bara vill påbörja nästa sak och blir rastlös och uttråkad av tanken på att vara här till den 25e Maj?" Då sa mamma lugnt att ett par personer i våran omgivning drabbats och lider av olika sjukomar, vilket jag visste. Hon fortsatte med att; även om jag inte brinner av lycka när jag går till skolan - så kan jag i alla fall göra det. Jag kan i alla fall drömma om en framtid. Det var verkligen bra att höra, dumt nog finns inte det alltid i tankarna utan man måste påminnas... Min slutsats var i alla fall:

Sätt nuet i perspektiv för att kunna leva i det.

- Det stämmer in på mig, eftersom jag har svårt för att vara i nuet.

Dålig update.

Jag hoppas att jag inte låter elak nu, men jag blev lite konfunderad över en sak igår...

Jag var redan trött och tankspridd på tunnelbanan. Orkade inte ens sätta mig ner utan hängde i en stång, lite ivägen för alla andra, ni vet. Hur som helst så kommer det på en vanlig söder-tant med mocka kjol och nylonstrumpor. Problemet var att på fötterna hade hon på sig de nya Reebok easytone skorna. Då tänkte jag på en gång "skorna är inte till för att vara vardagsskor, de ska man ha när man tränar, det är inte så att om man går med de till och från jobbet så kommer rumpan att dra ihop sig på en vecka... I alla fall inte så mycket så att det är värt att gå omkring med dem till vardags och till nylonstrumpor... Man måste fortfarande träna Sverige!"

Ja, jag kanske är gnällig, vad gör det mig? Jag tyckte ändå att det var irreterande, för hon såg så stolt ut att hon införskaffat sig dessa, och att hon nu skulle bli snygg och fin... Hoppas då att de inte bara används för att gå på och av t-banan. Detta är inte första gången jag ser tanter med dessa skor, till vardags...

När man inte njuter av lugnet i ett ostrukturerat liv. När man känner att man flyter omkring i någonting utan att veta hur man styr eller om man åker fram och tillbaka  - kan inte ens en godispåse vid vattnet med härligt sällskap take away the fact that I need to change. Jag läste nyss ett klokt citat som var; skaffa dig ett jobb du trivs med så behöver du inte jobba en dag i hela ditt liv. Så känner jag verkligen att skådespelerit är, man måste bara lära sig att tackla karriären och tygla sig själv!

Jag har ofta undrat varför jag kan känna längtan efter att få komma hem och skriva saker till er, här. Tankar, idéer, åsikter, osv osv. Min lärare sa idag, att vi "konstnärer" har ett behov att uttrycka oss (ingen nyhet). Det gäller inte bara skådespeleri utan också via text och ord - såklart. Jag har bara inte sett det så tydligt förut... Jag har ofta ett behov att prata öppet om känslor och tankar, eller skriva om det. Jag har alltså en anledning till att tjata hål i huvudet på folk och skriva onödigt långa inlägg om mina knäppa tankar. Take it or leave it.

.

Vissa människor träffar andra för att få träffa sig själva, för en stund. När man träffar någon som svarar på frågor jag inte ställt, eller pratar på om problem som jag inte hört talas om tidigare - kan man dra just den slutsatsen. Att de vill träffa någon för att ha någon att vara sig själva för, när man är själv är man ju annorlunda eller ingenting. Det är sorgligt hur långt man kan ha till sig själv, eller hur? Att man ska behöva få någons axel att lägga huvudet på för att höra vad den inre rösten säger. Kan vara lite kul att tänka på och iaktta, tycker jag i alla fall!

När våren kommer känns det alltid som att man vaknar upp ur ide. Som att livet sätter igång igen. Egentligen är ju livet minst lika igång på vintern, bara det att man isolerar sig på ett annat sätt. Jag kommer ihåg när jag bodde i USA och i stort sätt levde utan några årstider, det var lika varmt och såg likadant ut dag efter dag. Då tänkte jag just på hur årstiderna påverkar, man uppskattar allting så mycket mer. Jag vet dock inte om det är värt att leva på ett ställe bara för att kunna le de första dagarna då solen tittar fram, när man kan le varje dag åt att det inte regnar eller snöar, på ett annat.

Idag fick jag i alla fall vakna till på riktigt, jag fick kraft av att ta mig en springtur. Hoppas att ni alla har haft det bra i era iden, men nu är det dags att sätta igång med livet igen!

Det blev en härlig vårpromenad innan alla bekanta vaknat till liv.

Det är när livet är jobbigast som man mår bäst? Stämmer på vissa plan. Jag mår bra av att ha många bollar i luften och jobba hårt, men då ska det vara av goda anledningar. Så kan man väl se det? Ena dagen kan jag tycka att livet är onödigt och bara jobbigt, men då tänker jag på minen som min morbror fick när jag berättade att jag känner så ibland (kände). Det var ingen min jag vill se igen, för honom är det helt galet att man inte kan hitta någonting bra, eller någon livskraft. På det senaste har jag dock sett till att inte gräva ner mig, det blir bara en ond spiral. Hur som helst, för att komma tillbaka till sak, så tror jag verkligen att när man satsar mest, ger mest, producerar mest och kämpar mest - mår man som bäst. Jag är på god väg, men inte riktigt där jag kan vara, that's for sure.

|

Födelsedagsfirande i vårsolen, kan inte klaga. När solen lyser, lyser jag (o så klitchigt) På tal om Klitchigt så vet jag att jag inte svarat på tidigare frågor jag skulle svara på en om dagen, det kändes plötsligt lite onödigt.

/ God kväll

|

Värmer på det sista kaffet, blickar mig omkring som om någon tagit på min glasögon och min syn tidigare vart suddig. Konstigt, att det alltid känns så efter provspelningar.

Jag hade planerat bra trodde jag, men när jag insåg att håret inte var torkat och strumpbyxorna som jag ville ha hade hål - satte en liten stress inom mig igång. Jag visste inte exakt vart jag skulle men hade använt mig av google maps, det verkade inte vara så krångligt. Då jag väl hoppade av tuben tog jag fram kartan på telefonen, som nu visade ett långt streck över skärmen och siffrorna 22 minuter. 22 minuters promenad?! Jag skulle bli sen? Hur kunde vägen helt plötsligt bli så lång? Det fanns ingen tid att fundera över det... Mina klackar mot stengolvet fick folk att titta förvånat, väskan slog mot min kropp då jag var jobbig nog att tränga mig i rulltrappan, för att komma till ljuset. Stressen fortsatte där uppe, då jag förtvivlat såg mig om för bussar som kunde ta mig en bit på vägen, ingen syntes. En taxi kom runt hörnet och jag flackade ut med handen i vädret, tog tag i min fladdrande rock, lyfte av solglasögongen och satte mig i framsätet. (Nej, man ska inte sitta där) Det fick jag bevisat, då chauffören tog min hand och pussade på den utan att släppa, hela vägen, jag försökte skratta till och ta tillbaka min hand, men i ett fast grepp skrattade också han och höll handen hårt. Tillslut kom vi fram till den stora ingången till hotellet. Jag ryckte kortet från korthållaren och sa tack, slängde igen dörren och struttade in i lobbyn där jag skulle bli hämtad. Resten av provfilmningen är sektretessbelagt - men det gick bra. Jag är som sagt nyvaken tillbaka till livet och vad allting jag kämpar för - handlar om, efter att ha fått en försmak i min rätta buisness igen. Can't wait for H-wood....

||||||

Det finns ju en teori att själen lever vidare i nya kroppar. Att man kan se i någons ögon och beteende hur många tidigare liv en själ levt innan. En ung eller gammal själ helt enkelt. Det kan jag verkligen tro på ibland, speciellt idag. Jag satt på jobbet med aningen bitter uppsyn då solen försvunnit och molnen attackerat den tidigare så blåa himmel. Det kom in en översminkad kvinna som såg ut att sålt smöret och tappat pengarna, som om hon ville lägga sig ner och dö. Kön till min kassa var lång men hon ställde sig mitt framför min kund och började mumla någonting med en otrolig östermalmdialekt. Jag bad henne att vänta ett ögonblick - men nej, hon sa att hon behövde hjälp. Dramatiskt försökte hon få det att se ut som om hon var nära gråt - men med tanke på vad jag går i skolan för, kan jag tydligt se när någon pressar fram krokodiltårar (hon grät inte, utan fämtade onormalt och konstigt). Det slutade med att jag hjälpte kunden samtidigt som jag försökte lyssna på vad den snobbiga kvinnan i päls kunde få ur sig mellan alla pust och stön " Jag har gått så länge och hittar inte Mekonomen, snälla du, vart ligger den? Jag har gått så länge, det är inte klokt, inte klokt" Jag ringde mig kollega för att få svar på frågan, det visade sig att Mekonomen ligger på andra sidan Ö-malm. Hon kunde inte tro sina öron, här hade hon gått så länge, eller? Det kom nämnligen fram att hon åkt buss och att chauffören lurade henne. Visst backen ner från bussen kanske var vad hon menade? 10 meter? Hon tog sig för pannan och rättade till det överspacklade ansiktet, klackar och päls var kanske inte den bästa outfiten för hennes uppdrag?

Jag vet inte om jag är okänslig, men när hon började be mig att ringa en taxi (kön var längre nu) ; svarade jag bara, "om du går upp för backen kan du ta bussen tillbaka till Stureplan och åker åt andra hållet istället kommer du rätt, hoppas det går bra, trevlig helg" Hon flämtade och gick inte ur vägen förrän hon beklagat sig över hur hemskt detta var, det värsta hon gjort. Jag kunde väl ha ringt eller fixat en taxi - men denna kvinna behövde uppfostras! Herregud, suck it up och åk tillbaka! Resan tar 10 min... Den själen var ung.

Gud, varför tog jag med en fråga som jag inte har svar på... ?

Det är som att jag ser min nästa epok (Hollywood resan) och efter det är alting svart. Det är läskigt men fruktansvärt roligt och spännande. Jag tycker ibland att det hjälper att tänka att livet och världen är mindre och lättare att tackla än man ofta tror. Det är inte som någon högre makt, det är inte någon eller något som kan stoppa dig - förrutom dig själv. Det ska man inte glömma.

|

Lev nu. Lev idag. Lev ditt liv. - why is that so hard sometimes?

Ja, som ni säkert förstår är det nya planer på g. Jag trivs i Stockholm, men utbildningen var inte vad jag ville - jag vill satsa högre. Jag har insett att även om Phoenix inte gav mig precis allt det jag ville på alla plan, så kanske Hollywood gör det? Man vet inte förrän man har provat! Så nu känner jag mig väldigt exalterad över min nya resa. Jag längtar efter att sitta på planet, titta ut genom fönstret, le mot någon man inte känner som sitter bredvid - bara för att man ler inombords och är så lycklig över: att inte veta när man kommer tillbaka, att få ett helt nytt liv och glädjen över att "Jag kan, om jag vill".

*

*

*

Jag vet inte exakt vart, men om jag blev tvingad att bo på ett ställe - nu & resten av mitt liv... Skulle det vara i en husvagn. Kan låta tråkigt och konstigt, men tanken att bo på ett ställe - från och med nu - passar sig inte. En husvagn är inte vad jag hade önskat som permanent boende, men den har i alla fall hjul! Man kan ta sig till ställen och bo överallt! (nu är jag kanske lite orealistisk, men ni förstår tanken)

Jag hoppas och tror dock att detta beteende kommer att svalna med tiden, att jag kommer känna mig mer säker i framtiden. Att jag kommer att njuta av tanken på att bosätta mig och kanske blida familj, men den syns inte nu! Det är nog bara normalt och bra!

Däremot kan jag redan nu gissa att jag i framtiden vill jag bo på ett ställe med ett bra klimat och ett folk som uppskattar framgång och människor som sticker ut! (Nope, det låter inte som Sverige va?) Här sitter man och småskrattar nervöst och sarkastiskt bakom kassan på ica när någon berättar om en framgång eller någonting nytt. Något nytt, hjälp! Någonting som inte tillhör vardagen! What to do? Jag säger bara, Sverige, ryck upp er! Sitt inte och sucka på t-banan med smink från 1990 och klaga över facebook eller att tåget inte stannar i Vreten. Face the reality och släpp denna grå-dassiga inställningen till livet.

• Vart skulle jag bo om jag fick välja ett ställe för resten av livet?
• Är jag inte nöjd med Stockholm eller varför flytta?
• Hur ser jag min framtid?
• Hur mycket yoghurt och musli har jag ätit sedan jag flyttade hemifrån?
• Vad tycker jag om att bo själv?
• Hur ser en perfekt helg ut, enligt mig?
• Vad gör jag en måndagskväll?
• Vad är jag mest stolt över?

Innan jag somnade igår, lovade jag mig själv att börja leva i nuet - det kräver ju faktisikt träning. Det hoppade till inom mig när jag tänkte tanken på hur skönt det skulle vara att ta en dag i taget, bara att skriva det nu får mig att le. Så, idag är det en spännande dag. Jag ska iväg på ett danspass om en stund, vara i skolan under eftermiddagen efter det har jag en hel del papper att stå i angående USA. Det är verkligen att strö salt i såren då jag hade begravt allt detta när jag satt på flyget mot USA senast (Ja, det gick inte att slappna av förräns jag satt på flyget). Nu är det fram med allting igen. Tidigare lista har förändrats, då allting måste gå hand i hand...

   

Jag blir alltid likadan, när jag är i en av livets "klyftor". Nostalgisk och lat, träningen dör ut och jag kollar på filmer från förr, det väcker så många känslor inom mig. Som att lyssna på musik, jag kan gå från ett humör till ett annat genom att höra en låt, det går på en sekund - knäppt egentligen. Som att man bestämmer hur man mår, varför skulle man inte alltid må bra då? Det kan ju dock vara lite skönt att vara nere ibland. Det är också bra att vara lite nere när man ska till skolan, eftersom att dagarna går ut på att bli känslig, tårarna rinner från många kinder varje dag. I torsdags hade jag inte den minsta lust att vara i skolan, eller i Stockholm för den delen, men jag gjorde det - så här blev resultatet efter en aktivitetsövning...:

Psyko...