Värmer på det sista kaffet, blickar mig omkring som om någon tagit på min glasögon och min syn tidigare vart suddig. Konstigt, att det alltid känns så efter provspelningar.

Jag hade planerat bra trodde jag, men när jag insåg att håret inte var torkat och strumpbyxorna som jag ville ha hade hål - satte en liten stress inom mig igång. Jag visste inte exakt vart jag skulle men hade använt mig av google maps, det verkade inte vara så krångligt. Då jag väl hoppade av tuben tog jag fram kartan på telefonen, som nu visade ett långt streck över skärmen och siffrorna 22 minuter. 22 minuters promenad?! Jag skulle bli sen? Hur kunde vägen helt plötsligt bli så lång? Det fanns ingen tid att fundera över det... Mina klackar mot stengolvet fick folk att titta förvånat, väskan slog mot min kropp då jag var jobbig nog att tränga mig i rulltrappan, för att komma till ljuset. Stressen fortsatte där uppe, då jag förtvivlat såg mig om för bussar som kunde ta mig en bit på vägen, ingen syntes. En taxi kom runt hörnet och jag flackade ut med handen i vädret, tog tag i min fladdrande rock, lyfte av solglasögongen och satte mig i framsätet. (Nej, man ska inte sitta där) Det fick jag bevisat, då chauffören tog min hand och pussade på den utan att släppa, hela vägen, jag försökte skratta till och ta tillbaka min hand, men i ett fast grepp skrattade också han och höll handen hårt. Tillslut kom vi fram till den stora ingången till hotellet. Jag ryckte kortet från korthållaren och sa tack, slängde igen dörren och struttade in i lobbyn där jag skulle bli hämtad. Resten av provfilmningen är sektretessbelagt - men det gick bra. Jag är som sagt nyvaken tillbaka till livet och vad allting jag kämpar för - handlar om, efter att ha fått en försmak i min rätta buisness igen. Can't wait for H-wood....

||||||