Jag hade nästan glömt hur det var. Jag känner mig som Gud. Varje gång jag tittar upp och ut över det tysta och kalla rummet möter jag skrämda blickar som snabbt tittar bort. En liten varelse på knappt 1 meter vågade sig fram för att fråga om han fick hämta en Atlas som inte var nerkladdad och oanvändbar. Det är som en komedi; här sitter en blond, bakfull och blåögd liten tjej som helt plötsligt kan styra och ställa över 20 personer med bara blicken. Jag känner mig obekväm och förvånad - var det verkligen såhär det var när man gick i 9an? Jag som är så estetiskt lagt hade, eller kan för den delen, absolut inte jobba i en så tyst miljö (Ja, jag har hört att vi som är esteter har svårare att koncentrera oss i tystnad än andra). Jag ser att de stackars finninga elverna inte alls har plats i tankarna för att läsa om ekosystem. De vill tänka på tjejer, fester och moppar. Undrar vad de tror om mig? ... Ser de mig så som jag såg mina vikarier? Som tråkiga torrbollar? Jag försökte lätta upp tillvaron genom att svara på frågan "får jag sitta här och jobba, vi jobbar tillsammans" med att säga; Ja, byt plats! Det är väl det en vikarie är till för?

Hon såg obekväm ut och gick och satte sig på sin ursprungliga plats igen. Trodde hon att jag skojade? De tycker nog inte att jag är tråkig, de tycker nog att jag är obehaglig...

|