Nu är det mycket som handlar om boende och inredning eftersom vi leter lägenhet, killen och jag. Jag fick höra att det faktiskt bara är vi svenskar som är så himla inne på att hålla på med att hitta det perfekta boendet och de perfekta möblerna. Man piffar och puffar i hemmet dag efter dag för att allting ska kännas perfekt för alla som bor där... Men i USA eller frankrike däremot, är det inte många som ens bryr sig om man har en soffa, eftersom de inte sitter i den så ofta - man är ute på stan och träffar folk, jobbar osv... Här är man däremot mer inskränkta och vill låsa in sig i sitt hus, med släckta lampor och filtar. Kanske är det lite pga vårt klimat men om man ser till hur buisness-världen ser ut, så är Sverige inte lika fyllda av puls och drivkraft som andra länder, tror jag. Vi vill hem till våran falukorv och tv, inte ut på stan för att knyta kontakter eller umgås med bekanta. Inte varje dag i alla fall... Jag är inte emot att vara på stan och träffa människor flera dagar i veckan, men jag är inte feg för myskväll efter myskväll heller...

Är det jag som har några speciella glasögon på mig eller varför blir allting i mitt liv som någon slags sketch? Vad jag än gör, slutar det som någon form av ironisk humorscen.... Ett exempel var idag, då jag skulle iväg och kolla lägenhet åt mig och killen. Tydligen nyrenoverad 2:a på 65 kvm ute på Eriksberg, uthyres tillsvidare och inte så dyr i månadshyra. Vad tror ni att detta visade sig vara? Jo, en pålsk dam tar emot oss (på engelska) och visar mig och mamma runt i en sliten, illaluktande och otroligt stökig liten lägenhet på Hissningen, tapeterna var smutsiga, inga lampor fungerade och det låg fullt av saker på golvet... Mitt i alltihopa byter hon språk till Svenska (väldigt dålig sådan) och började bli nervös... Nje, så desperata är vi nog inte... Som om inte detta räckte skulle givetvis bussresan tillbaka till stan innebära en fullproppad buss med tonårstjejer och väldigt väldigt högt spelad musik. Hur kan man med att spela musik högt på en buss? Jag tycker att det är jobbigt om folk hör musik från mina hörlurar... Jag sa till mamma att jag ville gå fram och be dem stänga av men fick som svar att de kanske skulle börja sparkas eller skrika då. Det är nog tyvärr sant, vissa är ju helt oberäkneliga...  

Det värsta man kan göra på en måndag är att tänka tanken "Jaha, då har man en lång vecka framför sig med jobb, tidiga kvällar, regn och mörker, tråkiga middagar, halvtaskig träning och trötta ben" Det säger väl kanske sig självt att man inte blir glad av att tänka så men jag tror att många, iklusive mig, gör det en liten kort stund när man går till jobbet med påsar under ögonen. Man ska bara tänka att det är en måndag man aldrig gjort eller vart med om förut, den behöver inte se ut som alla andra och behöver inte betyda att man har ångest för veckan. För mig hjälper det att kanske klä mig i en glad färg, dricka te istället för kaffe (det brukar jag ångra sen), tänka att varje steg jag gör på jobbet kan vara ett steg till större och bättre, efter jobbet kanske jag ska gå hem och laga en brakmiddag och dricka ett glas vin? osv... Det är faktiskt inte bara på helger man kan ha kul, även om det är då man kanske har lite extra kul... Den här helgen blev en utav dem bästa i mitt liv, ni vet så bra så att man inte riktigt vill vara i nuet för att man är så exalterad för allting man ska göra, samtidigt som man vill ta vara på varenda sekund. Så idag är det lite svårt att vara exalterad för att det är måndag... Jag ska försöka...





Skansen och Vincent

Ett gäng tjejer tröttnade på hur man blev behandlad i modellvärlden och skapade en egen argentur, där de riktigt tar hand om kunderna och ser till att ingen luras eller svimmar av näringsbrist. Hur coolt är inte det?? Jag kan ju bara jämför med hur filmvärlden ser ut - vilket är precis likadant. Det är stress, obekväma tider, dåligt med mat, omkastade tider, hårda ord, ofta obekväm arbetsplats och en otrolig prestations-press. Visst, man blir sminkad och får kläder samt synas på film - frågan är om man tycker att det är värt det? Ingen skulle tro på hur hårt det är ändå, innan man själv har jobbar 24h utan mat, paus, i kyla, med en kamera upptryckt i ansiktet. Då jag får mina boost eller jobb tycker jag ofta att det är värt det, men så oupskattat som det är att jobba som skådis gör att det tär mer och mer, tyvärr...

Kunde äntligen få se lite Malou då även denna dag blev hemma från jobb. Såg avsnittet med BB som sändes i måndags, där de pratar om flera intressanta saker men bland annat fildelning... Jag förstår att man som upphovsman blir arg som inte får de pengar man ränknar med, när folk laddar ner. Man vill att alla ska gå på bio eller köpa filmen, men det tycker jag är så himla dumt! Nu ser ju inte samhället ut på det sättet, utan folk laddar ner mycket film. Kvaliteten är inte heller alltid såpass dålig att man inte vill titta, utan den är ofta helt okej om inte bättre... Då tycker i alla fall jag att det är bättre att följa den vågen och försöka göra någonting med det, istället för mot. Jag tror inte på att förbjuda och hota, jag tror på att man tillsmmans kan lösa problemet, när det är så långt gånget. Jag tänker i alla fall inte sluta att ladda ner filmer bara för att en upphovsman klagar över att han inte kan betala sin hyra annars, det låter säkert sjävliskt men det är för långt borta för att jag ska nappa på det...
Jag som tidigare varit helt inne på att försörja mig på film och teater har givetvis sett nedladdning som ett problem, men jag tycker ändå inte att förbjuda och klaga kommer att få folk att sluta... Vet inte heller vad som kommer att kunna få filmvärlden att klara sig - det är en tickande klocka tyvärr.

Bokmässan idag. Lite tveksam var jag allt då jag hade intagit en ordentlig sovpisition i mammas säng och drömde om skidsemester med pojkvännen... Tillslut kom jag och mamma dit och vilken tur att jag släpade mig iväg! Det var verkligen en boost av minnen från barndomens bokmäss-rundor, inspiration till att kanske ta tag i mitt eget skrivande men framförallt att jag hittade en superbra marknadsföringsbok till jobbet! Fungerar som en liten snabbkurs i vad man ska kunna, kanonbra! Frågan är, som jag ställer så många gånger... : Varför måste man ha en slapp, lång, fyrkantig, klänning/tunika i en murrig linnefärg bara för att man gillar kultur eller är författare? Det är ju likadant med skådisar, lärare osv... Där finns också en viss look man följer... Man måste faktiskt inte klä sig på ett visst sätt inom Alla yrken, men många väljer ändå att följa ett visst mode, bara för att man delar samma intressen. Jag själv skulle nog inte gå omkring i pott-frisyr med en brun linneklänning och handgjorda smycken med hypnos-ringar på - bara för att jag gillar att skriva. Jag undrar om detta är någonting man självmant gör eller om man helt enkelt faller för vad gruppen man "tillhör" förmedlar och väljer att klä sig. Det är inget fel att klä sig på ett visst sätt, så länge det är vad man vill och inte för att man tror att man måste.

Köpte i alla fall 3 böcker som inte handlade om marknadsföring, 3 romaner som jag ska försöka traggla mig igenom. Det är inte det att jag inte gillar att läsa, men jag blir lätt stressad eller "har aldrig tid" - ändring!

Tänk hur mycket tid man spenderar på sitt jobb! Det måste verkligen vara ett ställe där man trivs och tycker om att gå till, annars slänger man ju iväg hela sitt korta liv på någonting man inte tycker är kul. Även om man vet att det är så, tror jag att många ser även jobb man inte trivs med som en plitkt som bara är. Jobba måste man ju, men tänk vad många jobb det finns! Någonting måste ju finnas som får varje person att trivas, eller?
Jag ska i alla fall försöka att alltid jobba med sånt jag tycker är kul. Det är klart att det inte bara är att peka och välja, man måste givetvis kämpa och ta för sig för att lyckas med det. De som har förutsättningar för det borde bara köra stenhårt för att alltid vara nöjd och lycklig med sitt arbete, tycker jag!

Lite bilder från mitt jobb, som tyvärr blev en kort visit idag...



Min tavla

Dags att beställa julklappar till kunder...

Posten kommer varje dag...

Sjuklingen kurerar sig

Efter dokumentären på kanal 5 idag, måste jag säga att Dolly Partons citat stämmer korrekt:
"Its funny how expensive it is to look so cheep"
Det är ju helt sant! Hur mycket pengar kostar inte dessa lösnaglar, läppförstoringar, bröstförstoringar osv... Det blir ju faktiskt helt fel om man ser det som att de rika gör om sig till att se billiga och lättsamma ut. Det finns väl dock inget som säger att man inte kan vara rik och lättsam på samma gång, men ändå... Liten roligt tanke bara.

Inget kaffe i världen skulle kunna göra mig piggare. Vad som däremot biter på mig är tanken på att få komma hem till sängen och min filt. Det spelar ingen roll om det handlar om stora planer i framtiden eller en så enkel sak som att måla upp en mysig eftermiddag - har jag inget att se fram emot så blir det inget bra. Det är jag väl inte ensam om kanske. Man kan ju inte gå frammåt om man inte går mot någonting, eller?
Konstigt, bara för att vi fått en ny tjej på jobbet så känner jag mig plötsligt väldigt inövad och kunnig! Det är väl då man gör alla fel kan jag tänka, när man slutar att dubbelkolla och börjar gå på rutin...
Nu hinner jag inte skriva mer, måste surfa runt efter gardiner, filtar, och paraply-ställ till kontoret.

De vet nog inte hur det kommer att sluta när jag är klar med inredningen, frågan är om de kommer tro att BS har flyttat? Vi får väl se...




         

En annan grej jag tänkt på, är hur mycket inflytande man faktiskt ger och tar andra människor. Jag vet själv att jag blir väldigt inspirerad av andra och älskar att vara omkring de som ger mig någonting till mig själv. Alltså folk jag ser upp till eller älskar. För mig är det inte konstigt om jag ser min kollegas kjol - tycker att den är fin - köper en liknande och bär nästa vecka. Det är ju ändå jag som har gjort en egen bedömning på om Jag tycker att den passar Mig. MEN nu har det på senare dagar upptäckts att kollegor till mig har samma topp och samma lunch som Mig? Min första reaktion är ju såklart att det är en slump, de såg säkert inte mig den dagen - vad jag åt eller hade på mig. Som om det är helt omöjligt att någon faktiskt kan inspireras av mig... Även om det är det jag kanske vill? Jag är ju ingen tjej som inte vill synas eller ge intryck, tvärtom! Ni ser, vilka otroligt spännande saker som susar omkring i mitt huvud på dagarna... Detta och hur jag ska inreda lägenheten som jag inte har. Over and out.



I.N.S.P.O

Jag har börjat skriva här, på detta inlägg, säkert 5 gånger. Men så känns det alltid så meningslöst när jag kommit halvvägs. Allting man gör kanske inte måste ha en mening?
Jag har märkt att mina dagar och mitt beteende baseras på ett par rader. De är inte svåra att förstå men väldigt svåra att leva upp till ibland:
När jag mår på topp smider jag alltid planer, tar för mig av livet och världen utan att vara det minsta osäker. Jag skulle kunna ringa vem som helst för att komma exakt dit jag vill på bästa sätt, hade jag velat bli assistent till Obama så hade jag ringt honom och frågat... You get the picture...  Ingenting känns omöjligt och det är som om jag bestämmer över livet, det bestämmer inte över mig.
Sen finns det ju de dagar när man har mindre engergi, när man känner att livet äter upp en med alla dess förväntnignar, krav och hårt jobbande.
Det roliga är att jag kan egentligen bestämma när jag vill känna på vilket sätt, men ibland tror jag att man måste få se allting underifrån också, så att man kan köra gärnet där uppe sen. Nu låter det som om jag pratar om himmel och helvete men jag syftar på om man tar för sig av livet eller inte. Jag tror att jag är en sån som måste vara lite båda, för jag kan aldrig vara lite av varje, jag är alltid 100% åt något håll. That's just the way it is...

Tänk vad insnöade människor blir på att man måste leva ett visst mönster. Det är klart att man formas efter hur samhället ser ut, men det är så många som sätter sig själva på en räls och åker med tills graven fångar en. Vad är det man är så rädd för? Varför inte göra sitt eget mönster och se hur det funkar? Ta det osäkra före det säkra, det låter mer spännande tycker jag.



Hur man än väljer att lägga upp sitt mönster, tycker jag ändå att kärleken är grunden. Kärleken är nog meningen med livet enligt mig. Vilken tur jag har som har honom som ger mig ny kraft och lycka, dag efter dag efter dag...