Är det jag som har några speciella glasögon på mig eller varför blir allting i mitt liv som någon slags sketch? Vad jag än gör, slutar det som någon form av ironisk humorscen.... Ett exempel var idag, då jag skulle iväg och kolla lägenhet åt mig och killen. Tydligen nyrenoverad 2:a på 65 kvm ute på Eriksberg, uthyres tillsvidare och inte så dyr i månadshyra. Vad tror ni att detta visade sig vara? Jo, en pålsk dam tar emot oss (på engelska) och visar mig och mamma runt i en sliten, illaluktande och otroligt stökig liten lägenhet på Hissningen, tapeterna var smutsiga, inga lampor fungerade och det låg fullt av saker på golvet... Mitt i alltihopa byter hon språk till Svenska (väldigt dålig sådan) och började bli nervös... Nje, så desperata är vi nog inte... Som om inte detta räckte skulle givetvis bussresan tillbaka till stan innebära en fullproppad buss med tonårstjejer och väldigt väldigt högt spelad musik. Hur kan man med att spela musik högt på en buss? Jag tycker att det är jobbigt om folk hör musik från mina hörlurar... Jag sa till mamma att jag ville gå fram och be dem stänga av men fick som svar att de kanske skulle börja sparkas eller skrika då. Det är nog tyvärr sant, vissa är ju helt oberäkneliga...