Jag har börjat skriva här, på detta inlägg, säkert 5 gånger. Men så känns det alltid så meningslöst när jag kommit halvvägs. Allting man gör kanske inte måste ha en mening?
Jag har märkt att mina dagar och mitt beteende baseras på ett par rader. De är inte svåra att förstå men väldigt svåra att leva upp till ibland:
När jag mår på topp smider jag alltid planer, tar för mig av livet och världen utan att vara det minsta osäker. Jag skulle kunna ringa vem som helst för att komma exakt dit jag vill på bästa sätt, hade jag velat bli assistent till Obama så hade jag ringt honom och frågat... You get the picture...  Ingenting känns omöjligt och det är som om jag bestämmer över livet, det bestämmer inte över mig.
Sen finns det ju de dagar när man har mindre engergi, när man känner att livet äter upp en med alla dess förväntnignar, krav och hårt jobbande.
Det roliga är att jag kan egentligen bestämma när jag vill känna på vilket sätt, men ibland tror jag att man måste få se allting underifrån också, så att man kan köra gärnet där uppe sen. Nu låter det som om jag pratar om himmel och helvete men jag syftar på om man tar för sig av livet eller inte. Jag tror att jag är en sån som måste vara lite båda, för jag kan aldrig vara lite av varje, jag är alltid 100% åt något håll. That's just the way it is...

Tänk vad insnöade människor blir på att man måste leva ett visst mönster. Det är klart att man formas efter hur samhället ser ut, men det är så många som sätter sig själva på en räls och åker med tills graven fångar en. Vad är det man är så rädd för? Varför inte göra sitt eget mönster och se hur det funkar? Ta det osäkra före det säkra, det låter mer spännande tycker jag.



Hur man än väljer att lägga upp sitt mönster, tycker jag ändå att kärleken är grunden. Kärleken är nog meningen med livet enligt mig. Vilken tur jag har som har honom som ger mig ny kraft och lycka, dag efter dag efter dag...