Jag undrar ibland om det bara är jag som sitter på spårvagnen och analyserar folks genomskinliga beteende. De tittar stelt omkring sig med ett påklistrat leende, konverserar med en falsk ton för att verka lycklig och inte bitter. Av konversationen att döma är sanningen dock att många är bittra. Bittra för att det är kallt, blött, för att de höjt priset på tågkorten, för att de har ett jobb de egentligen inte trivs med och för att man inte hinner med träningen. Det nästan bubblar i mig när jag gör iakttagelser som denna, för det är det sista jag tänker bli! En bitter människa som ser världen som ett hot och låter livet styra dem istället för tvärtom... Jag tänker inte sitta här 6 månader av 12 och gnälla över mörker och kyla. Jag tänker inte gå till min lilla receptionsdisk varje dag och vara sådär lagom trevlig och halvt bitter mot kunderna. Jag hoppas att västtrafiks priser inte bli en del av mina konversationer på spårvagnen utan kanske hur jag ska få MAC att utvecklas mer på marknaden... Jag hoppas att jag aldrig kommer att gnälla över att man aldrig hinner träna när det egentligen handlar om att soffan är mysigare.... Vart jag än måste bo eller vad jag än måste jobba med för att uppnå detta - låt det bli så. Jag tänker i alla fall alltid låta mig själv vara lycklig och aldrig aldrig aldrig ge upp och fastna i hjulspår som ger mig ett påklistrat leende.