Jag har äntligen lärt mig att vara lycklig i "nuet" och slutat oroa mig över att falla över kanten eller för eventuella katastrofer... Kanske är det tack vare en fantastisk person som jag bor och delar mitt liv med. Han förstår mig in i minsta detalj och finns alltid där för mig även om det bara gäller en glimt av uppmärksamhet eller ett verkligt problem. Han överraskar ofta med fina gärningar och skulle aldrig svika mig. Det är lika svårt att inte bli orolig att förlora det fina man har som att uppskatta och glädjas, men jag har kommit till en ny nivå som bara är lycklig och glad för varje dag vi får tillsammans, han och jag. Så många vänner jag har som alltid finns där och insiprerar, stöttar och bryr sig. Jag tror att det är väldigt viktigt att man lutar sig tillbaka lite ibland och tar en titt på vad man faktiskt har. Annars blir det svårt att vara lycklig. Jag tycker ofta att jag är väldigt hård mot mig själv, det kan nästan bli lite läskigt vilka krav jag har på den här lilla människan - även om det ofta driver mig långt... 

.