Jag kommer att sakna denna utsikt. Att sätta sig vid köksbordet en tidig morgon då alla gått till skola och arbete, för att bara titta ut och minnas och inspireras. Inte för att jag inte gillar min familj, men det kaos som lägger sig när alla gått är väldigt njutbart... När mamma sprungit upp och ner för trappan tills hon har alla ringar och sladdar, tills Antons alarm går av och dörrarna inte längre smälls i och tills man kan få tillgång till kaffemaskinen utan att chefen Benke slänger kontrollernade blickar. Det är ju dock det som gör det hela så fint, denna idylliska vy mot det kaos vi alla skapar. Den trygghet den lulliga trädgården ger med sitt lugn gör att jag alltid känner mig hemma just här, köket är en viktig plats för mig. Inte bara för att man blickar ut över trädgården, men för att det är där vi är samlade, det är där allting händer, alla bråk, skratt, smaker, traditioner, fyllor, sång, dans osv osv...