Ja, två ord; Big Brother. Det finns så mycket att säga, så många perspektiv och åsikter som alla egentligen pekar på att det är helt otroligt hur det kan finnas ett program som är så patetiskt och dåligt för mänskligheten.
Inte för att jag inte skulle ha behövt isolera mig ett tag utan telefon, dator, och tv MEN att stänga in människor i ett hus med alcohol, sängar och bubbelbad är chockerande. Jag vet inte vad som är mest chockartat; de som vill vara med eller de som producerar? Jag slog mig ner för att faktiskt kolla på ett avsnitt förut, irretationen steg så snabbt att det inte gick. Där stod ett gäng omogna och vilsna människor, fulla och juckade i underkläder med gammal 90tals musik. Det hånglas, bråkas och juckas stup i sekunden och de problem de skapar är skrämmande. Att man stänger in människor och får dem att tro att deras problem (vem som låg med vem/hur man vinner uppdraget som mest komisk/ osv osv) skulle vara någonting att lägga vikt i. Vad händer egentligen när de kommer ut i det riktiga livet? Förutom könssjukomar lär de får det svårt att passa in i verkligheten...

Tycker de verkligen att det är roligt att vara med eller utsätter dessa människor sig för detta endast för publicitet? Jag kan se i vissas ögon, hur osäkerheten spökar när de rullar runt med upphetsade killar, fulla, i en soffa. Jag kan läsa i deras blick att det inte är roligt. Det gör ont i mig hur långt vissa går för att vara med i en skvallerblaska, tyvärr står ju ändå undertexten kvar: Big Brother (...)

Dagens tanke, eller en av dem i alla fall...

Symboliskt öga... Det visar hur splittrade människor kan vara - och bli.