Knäpper jackan upp till hakan. Stoppar ner allting av värde i innersta facket. Drar igen alla dragkedjor. Hänger väskan tätt under armen. Tar inte upp plånboken förrän jag står precis vid t-banan. Stoppar i den hastigt. Tittar inte någon i ögonen. Låter telefonen ligga kvar i innerfickan. Smuttar på kaffet och bränner tungan. Slår den 4-siffriga kodden till Calle Flygare och går in till tryggheten och lyckan. Så ser varje morgon ut. Tröttsamt faktiskt, att man måste vara så ogodtrogen när jag egentligen är en väldigt godtrogen person. Efter allt som har hänt känner jag dock inte att jag kan det längre. Igår upptäckte jag att jag blivit "rånad" igen då det hade dragits ytterligare en större summa pengar från kontot som rånaren måste ha använt efter rånet, trots att kortet är spärrat? På tal om spärrat, det är också min telelefon. Ensam, rånad & utan telefon... Tur att det finns vin... *te*

Jag blev ändå glad när mina vänner sa att jag verkade så glad trots allt som hänt, vilket är en mycket bra grej! Ogillar folk som klagar och gnäller. Det gör jag ju visserligen här på bloggen men så länge jag kan vara glad och frammåt till de jag ser face to face känns det okej. What doesn't kill you makes you stronger, right? Det är bara jobbigt när konsekvenserna av det som hänt, tillkommer. När man ska börja försörja en idiot för att han vill åka taxi? Eller ska behöva känna sig otrygg så fort man visas bland folk? Kanske var det bra för mig att detta hände... Synd bara att allting alltid ska hända på samma gång... Well well...