Jag kan verkligen bli både trött och glad på mig själv. Trött för att jag påverkas så himla lätt av minsta lilla, jag låter det påverka mig och mitt humör tills jag har ältat det så mycket att en lösning hittats eller problemet försvinner. När jag sedan lyckas få en ångest ut vägen, börjar jag spinna som ett x200 tåg fram genom livet och vill vara överallt, göra allting och göra det NU. Snacka om toppar och dalar...

Det är ändå skönt att man kan lita på sig själv. Att man vet att de beslut som tillslut tas, är äkta och att  man följer sin magkänsla. Jag började tänka på hur det hade vart om jag inte åkt till Stockholm, var det någonting onödigt? Då sa en mycket vis och fin person (hihi) att om man ångrar att man följde sin magkänsla - kan man ju aldrig ta ett beslut. Så sant och så bra sagt, tänk om man skulle vara så rädd att lyssna på sin inre känsla att man bara gör det som alla andra vill - eller faktiskt blir låst och inte gör någonting alls? Det handlar såklart om mod och arbete, det är inte lätt att hela tiden följa ens mages svängiga känslor - but I'm trying! Stockholm har givit massor, mer på vissa plan än andra, men ändå.

Många undrar väl vad jag babblar om - vad är det för beslut jag tagit, vad är det magen säger nu?
Den säger L.A till hösten. Jag lyssnar.

Jag ser ljuset i tunneln