Dagens "hur mår du idag" runda i skolan blev ett riktigt wake-up call. Jag sa nämnligen - utan eftertanke - "Jag är trött på mig själv" för det är jag verkligen. Det kändes helt ärligt mot mig själv när orden lämnade munnen. Jag planerar och fixar, men kan ändå inte njuta av det jag har planerat. Antingen struntar jag i det eller så längtar jag efter något annat. Jag kan liksom inte riktigt ta beslut för om jag inte känner att jag vill träna efter en dag i skolan, så kommer jag inte att göra det, exempelvis. Jag skulle önska att jag bara gjorde allting jag var tvungen till, pluggade, tränade och stretchade - utan att jag måste känna för det 100%... Det slutade i alla fall med att träningskläderna låg kvar i väskan, jag åkte hem och åt mellanmål framför Per Moberg för att sedan ta mig ut på springtur i solen. Nu luktar maten gott från ugnen och ljusen lyser fint - så ibland blir det ju bra när jag gör om mina planer efter mitt humör. Ibland kan man ju dock inte det. Nu har jag ju som ni vet nya planer för framtiden, tror ni att jag kan vara lugn och njuta här i Sthlm då? Icke sa nicke, jag stressar fram för att komma till L.A så fort det bara går. Undrar vad jag stressar fram till? Jag menar när jag är där kommer det finnas något annat. Är det döden jag är så angelägen om att komma till? Tror inte det!