Jag är nog ganska tråkig och jobbig att dejta en första gång... Pratar på om mina många och små projekt, drömmar och mål som inte alla tar plats i Sverige, avslöjar alldeles för mycket om mig själv och mina åsikter, skrattar högt, dricker och äter med lite för god aptit för att vara sådär fin och kvinnlig, kladdar med läppbalsam var tredje minut, ställer frågor som får den andra att känna sig tom och ställd, och tar aldrig steget till den pinsamma kyssen...

.

.

Vi ska ses igen i alla fall, han, kocken, som jag träffade ute. Vi fikade en lång fika innan magarna kurrade och vi begav oss för att äta grekiskt. Han ville äta sushi men det äter ju inte jag (ännu en grej)... Efter en lång middag Kramades vi hejdå och skildes åt. Jag är glad över att jag gör saker som är annorlunda mot att sitta här med en kopp te. Det är bra för en själv att komma ut och träffa andra, inte bara för att göra roliga saker utan också för att lära sig om sig själv. Det kanske bara är jag som skådis som tycker att det är intressant med iakttagelser av mig själv i olika situationer, liksom av den jag dejtar. Stackare, han vet inte vad han har att göra med... Jag är inte ute efter någon att anpassa mig till, ta hand om eller tänka på (pojkvän) men lite middag med trevligt sällskap på en måndag - why not?