Sommaren ar inte ens over har annu men jag ligger redan och drommer mig bort till sommarhuset i Lysekil. Dar jag spenderat varenda sommar sa lange jag kan minnas, mer eller mindre. Jag undrar om inte jag skulle kunna bo i en sadan stad aret om, jag alskar havet och de manniskor som bor i sadana stader aret om. De ar sa trevliga och livsnjutande sa att det smittar av sig valdigt latt, vilket ar mycket uppskattande. Jag har sa mycket minnen fran mitt kara sommarstalle och det ar alltid ljuspunkten mitt i vintern att tanka pa det vita lilla huset vid havet. Hur man vaknar av fiskmasarna, dricker kaffe och blickar ut mot havet medan solen sakta blir varmare och varmare mot huden. Den harliga dialekten pa radion och ljudet av batar som lamnar hamnen over dagen, men ocksa tystnaden som uppstar nar solen gatt ner och lugnet sprider sig i viken. Lukten av ladugard nar man promenerar den dagliga slingan, de rykande skorstenarna eller sommarens forsta raksmorgas. Ni forstar nog att jag har manga fina tankar om det har stallet och jag hoppas att tiden gar fort innan jag ar dar igen.

Aven om jag har mycket minnen i Lysekil sa ar jag inte feg att erkanna hur mycket jag alskar liknande stallen runt om i Sverige. Jag vet inte hur manga ganger jag har sagt till min Simon att jag vill aka till Stromstad nu nu nu! Vi var dar i sommras och jag maste erkanna att jag fastnade ordentligt. Valdigt idylliskt och rogivande att ata glass langs pa bryggan med sin fina pojkvan. Oj vad jag langtar...