Kanner att jag har blivit sa mycket mer rorlig och nara min egen kropp. Det ar sa otroligt mycket rorelse under acting lektionerna och vi stretchar varje gang. Jag har ju dansat mycket men aldrig intensivt, utan undantag, 3 ganger i veckan. Inte heller pa samma satt som vi gor, vi dansar inte, vi ror oss utifran kanslor och impulser. Det kan man ju gora i dans ocksa, i slutandan gor man ju det, men vi utgar aldrig ifran en koreografi. Vi koreograferar inte ens, vi bara ror oss utan granser och regler, utifran den forsta impulsen vi far. Jag kan ibland man komma hem och lagga mig ner, slappna av och stretcha. Ni som kanner mig vet hur sjukt det ar, men jag ar glad att jag har hittat den punkten i mig sjalv som tillater det.

Vi hade en assignment i acting dar vi laste om hur skadespelare som ar viga och smala kommer langre. Ni kan ju tanka er vilka protester som uppkom, men jag forstod faktiskt poangen. Ar du "trimmad" och rorlig, sa kan du ju spela sa mycket olika roller. Du blir som ett blankt papper som man kan bygga pa och gora om som man vill. Just nu ser jag hur Holloyood skadisar jobbar i Big Love, de ska fightas pa ett valdigt rorligt satt. Hade de inte vart athletiska eller slanka, sa hade det givit ett annat intryck. I alla fall i denna pjasen, andra pjaser kanske onskar en annan kropps struktur, men oftast ar det "ett blankt papper" som galler.

Darfor forsoker jag rora mig mycket och stretcha sa fort jag har tid. Det ar skont och jag kanner en kontakt till mig sjalv, vilket ar otroligt viktigt nar man agerar. Detta var ocksa ett av kriterierna for att man ska rora pa sig och vara i form som skadis - du hittar en kontakt till dig sjalv. Sa att du vet hur du fungerar och vart du star pa olika plan.



Jag vet inte varfor jag tycker att den har bilden ar sa vacker, men det ar den verkligen. Kanske ar det linjerna, ljuset eller platsen som tillsammans ger ett sant vackert uttryck.