När är man egentligen nöjd? Hela tiden blickan man frammåt och vill nya saker, men jag är rädd att jag aldrig kommer att känna att det är nog. Det skulle verkligen vara skönt om man kunde slappna av i sin vardag och njuta, ta dagen som den kommer och ta vara på de små stunderna, om man kan vara så poetisk... Tankar har jag många och kluriga men så poetiska är det inte alltid, inte rimmliga heller. Det är väl det som är så härligt med drömmar, att det inte finns någon gräns. Har man inte höga drömmar kan man inte heller uppnå dem. Det svåra för mig är dock att inte ta in vardagen utan bara dagdrömma om annat och saker som kunnat vara annorlunda. Jag menar jag har verkligen en fantastisk vardag att luta mig tillbaka mot. Bästa vänner, underbar pojkvän, roliga fritidssysslor och uppmuntrande familj. Dags för mig att ta ett steg tillbaka och börja njuta!


Varför ska man rusa förbi denna ro och harmoni?

Ack, så fint skrivet Louise - tack!

Nej, nog med snack. Back to buisness...

So Long