Nu sitter jag här igen utan en klump i magen och utan att tankarna tar kål på mitt huvud. Hon har gjort det igen, en människa som jag bara träffat ett fåtal gånger kan få mig att må bättre än någon annan, visst är det konstigt? Att ha jobbet som terapeft måste verkligen ta på krafterna, jag får nästan dåligt samvete när jag spidar på om mitt liv. Det som är mest intressant är att det ofta är jag själv som har svaren på mina egna frågor, bara det att jag måste låta någon utåtstående samtycka. Det är bara när jag är ärlig mot henne som jag blir ärlig mot mig själv, vilket inte är så lätt att vara mot sig själv alla gånger. Det känns som att vi känt varandra hela livet och hon har givit mig så mycket liv tillbaka att jag är evigt tacksam. Att inte vara ärlig mot sig själv, eller trycka bort sig själv, det blir bara en stor röra som är svår att torka upp. Det är lättare att lura sig själv än man tror, faktiskt. Tänk på det, allihop.