Jag tycker alltid att det känns lika konstigt att åka från ett ställe som jag vet att jag aldrig kommer tillbaka till. Det är väl någon del av mig som helt enklet vill "klämma" sig fast vid saker, även om det ska bli skönt att komma hem. Det känns bara så konstigt att aldrig titta ut genom mitt fönster här igen eller sitta vid middagsbordet med Cicci framför mig. Livet är konstigt. Att aldrig mer göra eller uppleva vissa saker är också konstigt, det är svårt att ta in tycker jag. Nu är det ju inte mer konstigt eller jobbigt än att jag ska åka hem från Maj-Britt och Lars men principen är den samma faktiskt. Jag måste börja fånga varje stund i livet mer, väldigt klitchigt sagt men jag är en expert på att springa i förväg... Inte på ett springlopp alltså, då är det väl nästan tvärtom, men genom livet mina vänner, där leder jag nog på många håll.