Visning idag. För en liten yta golv och väggar där två personer ska flytta in med allt de äger. Dela sina liv, skapa framtid och minnas det förflutna... Visst är det fint men konstigt hur man bara får en viss yta att spela med. Där allt ska hända. Jag hoppas verkligen att den är fin eftersom jag redan kollat ut luktljusen jag vill köpa...
Ett hem är verkligen betydelsefullt för mig, jag kan sakna mitt hus i Lerum då och då, man har ju vart med om hela sin uppväxt där. Fast jag tror inte att man ska hålla på att vara nostalgisk vid det som redan hänt - look forward!

Mörkret och kylan smyger sig på och vad är väl bättre än att ta vara på detta med en massor av mys! Min dag kan bli bättre bara av tanken på att jag ska ha en mysig tröja på mig eller gosa ner mig med min favorit-filt!
Min chef berättade för en kund i ett möte att hon går väldigt mycket på om man är en positiv människa som ser glaset halvfullt och inte halvtomt - vid rekrytering. Precis som hon säger är det många svenskar som ser det negativa i allting, som nu till exempel, med regn och kyla. Man klagar och klagar, men vad blir bättre av det? Det finns ingen att klaga till ändå (irriterande)
Även om det känns trisst så tror jag verkligen på att hålla huvudet högt och se det som att alla mysiga tröjor, varma drycker och gosiga filtar kommer fram! Tänd lite ljus och njut av lugnet, det är så jäkla stressigt när det är ljust året om! Det vet jag av egen erfarenhet... Folk kör på i 100 som om vi skulle ha sommar året om... Ingen aktivitet begränsas av väder och man är superpeppad av den varma solen timma efter timma. Detta kan dock bli tröttsamt... Ibland måste man få komma till lugnet och mystiden... Extra mysigt nu när man ska bli sambo.

Idag har jag lärt mig att livet kan förändras på en sekund. Man kan inte förutse någonting eller förbereda för slumpen. Idag var det inte en sån dag för just mig men det uppkom i alla fall en anledning till att tänka tanken. Människor kan vara hemska och förstöra för varann, men de är också de som lyfter oss från sorg. Rättvist blir det nog aldrig men man får ge och ta så gott man kan när det gäller livet. Jag måste säga att jag är väldigt glad över alla jag har omkring mig, speciellt han som gör varje dag värd att leva.

Det här med att man ska sjunga för varann när man fyller år - vem kom på det? Jag tänkte på det när min fina Jenny och pojkvän smög sig in med gröt, tända ljus och presenter i torsdags morgon. Jag tycker att det är en väldigt fin sak att göra, men vad har det egentligen med att man fyller år att göra? Sjunga ska man ju göra, och ge presenter om man vill men hela 'frukost på sängen biten' varför kom den till...? Kul tycker jag i alla fall. Tänk att det är lika roligt varje gång fast att man vet om vad som ska hända! Eloge till den som uppfann födelsedagsfrullen!
Himla fina presenter fick jag med!

Ibland känns det som att livet är en enda stor röra av måndagar. Måndag finns ju alltid i huvudet även om den inte är aktuell på riktigt. Man har ångest för den och försöker desperat att ta vara på alla andra dagar som springer förbi. Det känns som att det är dags för mig att börja planera in lite roliga saker att se fram emot. Nu när hösten kommer kan jag bli helt galen av att inte se ett ljus... En liten resa eller något event... Något att längta till.
Något annat som hjälper en söndag när löven faller och kylan smyger på är att gå ut och gå. Jag vet inte vad det är som gör att man mår så bra av lite luft och att rensa tankarna, men det gör man!
Nu ska jag ta vara på den här söndagen med riktigt mysiga myskläder med min M, äta gott och se en riktigt bra film. Andas, njuta och inte stressa till måndag.

Nu är det mycket som handlar om boende och inredning eftersom vi leter lägenhet, killen och jag. Jag fick höra att det faktiskt bara är vi svenskar som är så himla inne på att hålla på med att hitta det perfekta boendet och de perfekta möblerna. Man piffar och puffar i hemmet dag efter dag för att allting ska kännas perfekt för alla som bor där... Men i USA eller frankrike däremot, är det inte många som ens bryr sig om man har en soffa, eftersom de inte sitter i den så ofta - man är ute på stan och träffar folk, jobbar osv... Här är man däremot mer inskränkta och vill låsa in sig i sitt hus, med släckta lampor och filtar. Kanske är det lite pga vårt klimat men om man ser till hur buisness-världen ser ut, så är Sverige inte lika fyllda av puls och drivkraft som andra länder, tror jag. Vi vill hem till våran falukorv och tv, inte ut på stan för att knyta kontakter eller umgås med bekanta. Inte varje dag i alla fall... Jag är inte emot att vara på stan och träffa människor flera dagar i veckan, men jag är inte feg för myskväll efter myskväll heller...

Är det jag som har några speciella glasögon på mig eller varför blir allting i mitt liv som någon slags sketch? Vad jag än gör, slutar det som någon form av ironisk humorscen.... Ett exempel var idag, då jag skulle iväg och kolla lägenhet åt mig och killen. Tydligen nyrenoverad 2:a på 65 kvm ute på Eriksberg, uthyres tillsvidare och inte så dyr i månadshyra. Vad tror ni att detta visade sig vara? Jo, en pålsk dam tar emot oss (på engelska) och visar mig och mamma runt i en sliten, illaluktande och otroligt stökig liten lägenhet på Hissningen, tapeterna var smutsiga, inga lampor fungerade och det låg fullt av saker på golvet... Mitt i alltihopa byter hon språk till Svenska (väldigt dålig sådan) och började bli nervös... Nje, så desperata är vi nog inte... Som om inte detta räckte skulle givetvis bussresan tillbaka till stan innebära en fullproppad buss med tonårstjejer och väldigt väldigt högt spelad musik. Hur kan man med att spela musik högt på en buss? Jag tycker att det är jobbigt om folk hör musik från mina hörlurar... Jag sa till mamma att jag ville gå fram och be dem stänga av men fick som svar att de kanske skulle börja sparkas eller skrika då. Det är nog tyvärr sant, vissa är ju helt oberäkneliga...  

Det värsta man kan göra på en måndag är att tänka tanken "Jaha, då har man en lång vecka framför sig med jobb, tidiga kvällar, regn och mörker, tråkiga middagar, halvtaskig träning och trötta ben" Det säger väl kanske sig självt att man inte blir glad av att tänka så men jag tror att många, iklusive mig, gör det en liten kort stund när man går till jobbet med påsar under ögonen. Man ska bara tänka att det är en måndag man aldrig gjort eller vart med om förut, den behöver inte se ut som alla andra och behöver inte betyda att man har ångest för veckan. För mig hjälper det att kanske klä mig i en glad färg, dricka te istället för kaffe (det brukar jag ångra sen), tänka att varje steg jag gör på jobbet kan vara ett steg till större och bättre, efter jobbet kanske jag ska gå hem och laga en brakmiddag och dricka ett glas vin? osv... Det är faktiskt inte bara på helger man kan ha kul, även om det är då man kanske har lite extra kul... Den här helgen blev en utav dem bästa i mitt liv, ni vet så bra så att man inte riktigt vill vara i nuet för att man är så exalterad för allting man ska göra, samtidigt som man vill ta vara på varenda sekund. Så idag är det lite svårt att vara exalterad för att det är måndag... Jag ska försöka...





Skansen och Vincent

Ett gäng tjejer tröttnade på hur man blev behandlad i modellvärlden och skapade en egen argentur, där de riktigt tar hand om kunderna och ser till att ingen luras eller svimmar av näringsbrist. Hur coolt är inte det?? Jag kan ju bara jämför med hur filmvärlden ser ut - vilket är precis likadant. Det är stress, obekväma tider, dåligt med mat, omkastade tider, hårda ord, ofta obekväm arbetsplats och en otrolig prestations-press. Visst, man blir sminkad och får kläder samt synas på film - frågan är om man tycker att det är värt det? Ingen skulle tro på hur hårt det är ändå, innan man själv har jobbar 24h utan mat, paus, i kyla, med en kamera upptryckt i ansiktet. Då jag får mina boost eller jobb tycker jag ofta att det är värt det, men så oupskattat som det är att jobba som skådis gör att det tär mer och mer, tyvärr...

Kunde äntligen få se lite Malou då även denna dag blev hemma från jobb. Såg avsnittet med BB som sändes i måndags, där de pratar om flera intressanta saker men bland annat fildelning... Jag förstår att man som upphovsman blir arg som inte får de pengar man ränknar med, när folk laddar ner. Man vill att alla ska gå på bio eller köpa filmen, men det tycker jag är så himla dumt! Nu ser ju inte samhället ut på det sättet, utan folk laddar ner mycket film. Kvaliteten är inte heller alltid såpass dålig att man inte vill titta, utan den är ofta helt okej om inte bättre... Då tycker i alla fall jag att det är bättre att följa den vågen och försöka göra någonting med det, istället för mot. Jag tror inte på att förbjuda och hota, jag tror på att man tillsmmans kan lösa problemet, när det är så långt gånget. Jag tänker i alla fall inte sluta att ladda ner filmer bara för att en upphovsman klagar över att han inte kan betala sin hyra annars, det låter säkert sjävliskt men det är för långt borta för att jag ska nappa på det...
Jag som tidigare varit helt inne på att försörja mig på film och teater har givetvis sett nedladdning som ett problem, men jag tycker ändå inte att förbjuda och klaga kommer att få folk att sluta... Vet inte heller vad som kommer att kunna få filmvärlden att klara sig - det är en tickande klocka tyvärr.

Bokmässan idag. Lite tveksam var jag allt då jag hade intagit en ordentlig sovpisition i mammas säng och drömde om skidsemester med pojkvännen... Tillslut kom jag och mamma dit och vilken tur att jag släpade mig iväg! Det var verkligen en boost av minnen från barndomens bokmäss-rundor, inspiration till att kanske ta tag i mitt eget skrivande men framförallt att jag hittade en superbra marknadsföringsbok till jobbet! Fungerar som en liten snabbkurs i vad man ska kunna, kanonbra! Frågan är, som jag ställer så många gånger... : Varför måste man ha en slapp, lång, fyrkantig, klänning/tunika i en murrig linnefärg bara för att man gillar kultur eller är författare? Det är ju likadant med skådisar, lärare osv... Där finns också en viss look man följer... Man måste faktiskt inte klä sig på ett visst sätt inom Alla yrken, men många väljer ändå att följa ett visst mode, bara för att man delar samma intressen. Jag själv skulle nog inte gå omkring i pott-frisyr med en brun linneklänning och handgjorda smycken med hypnos-ringar på - bara för att jag gillar att skriva. Jag undrar om detta är någonting man självmant gör eller om man helt enkelt faller för vad gruppen man "tillhör" förmedlar och väljer att klä sig. Det är inget fel att klä sig på ett visst sätt, så länge det är vad man vill och inte för att man tror att man måste.

Köpte i alla fall 3 böcker som inte handlade om marknadsföring, 3 romaner som jag ska försöka traggla mig igenom. Det är inte det att jag inte gillar att läsa, men jag blir lätt stressad eller "har aldrig tid" - ändring!