Tänk hur mycket tid man spenderar på sitt jobb! Det måste verkligen vara ett ställe där man trivs och tycker om att gå till, annars slänger man ju iväg hela sitt korta liv på någonting man inte tycker är kul. Även om man vet att det är så, tror jag att många ser även jobb man inte trivs med som en plitkt som bara är. Jobba måste man ju, men tänk vad många jobb det finns! Någonting måste ju finnas som får varje person att trivas, eller?
Jag ska i alla fall försöka att alltid jobba med sånt jag tycker är kul. Det är klart att det inte bara är att peka och välja, man måste givetvis kämpa och ta för sig för att lyckas med det. De som har förutsättningar för det borde bara köra stenhårt för att alltid vara nöjd och lycklig med sitt arbete, tycker jag!

Lite bilder från mitt jobb, som tyvärr blev en kort visit idag...



Min tavla

Dags att beställa julklappar till kunder...

Posten kommer varje dag...

Sjuklingen kurerar sig

Efter dokumentären på kanal 5 idag, måste jag säga att Dolly Partons citat stämmer korrekt:
"Its funny how expensive it is to look so cheep"
Det är ju helt sant! Hur mycket pengar kostar inte dessa lösnaglar, läppförstoringar, bröstförstoringar osv... Det blir ju faktiskt helt fel om man ser det som att de rika gör om sig till att se billiga och lättsamma ut. Det finns väl dock inget som säger att man inte kan vara rik och lättsam på samma gång, men ändå... Liten roligt tanke bara.

Inget kaffe i världen skulle kunna göra mig piggare. Vad som däremot biter på mig är tanken på att få komma hem till sängen och min filt. Det spelar ingen roll om det handlar om stora planer i framtiden eller en så enkel sak som att måla upp en mysig eftermiddag - har jag inget att se fram emot så blir det inget bra. Det är jag väl inte ensam om kanske. Man kan ju inte gå frammåt om man inte går mot någonting, eller?
Konstigt, bara för att vi fått en ny tjej på jobbet så känner jag mig plötsligt väldigt inövad och kunnig! Det är väl då man gör alla fel kan jag tänka, när man slutar att dubbelkolla och börjar gå på rutin...
Nu hinner jag inte skriva mer, måste surfa runt efter gardiner, filtar, och paraply-ställ till kontoret.

De vet nog inte hur det kommer att sluta när jag är klar med inredningen, frågan är om de kommer tro att BS har flyttat? Vi får väl se...




         

En annan grej jag tänkt på, är hur mycket inflytande man faktiskt ger och tar andra människor. Jag vet själv att jag blir väldigt inspirerad av andra och älskar att vara omkring de som ger mig någonting till mig själv. Alltså folk jag ser upp till eller älskar. För mig är det inte konstigt om jag ser min kollegas kjol - tycker att den är fin - köper en liknande och bär nästa vecka. Det är ju ändå jag som har gjort en egen bedömning på om Jag tycker att den passar Mig. MEN nu har det på senare dagar upptäckts att kollegor till mig har samma topp och samma lunch som Mig? Min första reaktion är ju såklart att det är en slump, de såg säkert inte mig den dagen - vad jag åt eller hade på mig. Som om det är helt omöjligt att någon faktiskt kan inspireras av mig... Även om det är det jag kanske vill? Jag är ju ingen tjej som inte vill synas eller ge intryck, tvärtom! Ni ser, vilka otroligt spännande saker som susar omkring i mitt huvud på dagarna... Detta och hur jag ska inreda lägenheten som jag inte har. Over and out.



I.N.S.P.O

Jag har börjat skriva här, på detta inlägg, säkert 5 gånger. Men så känns det alltid så meningslöst när jag kommit halvvägs. Allting man gör kanske inte måste ha en mening?
Jag har märkt att mina dagar och mitt beteende baseras på ett par rader. De är inte svåra att förstå men väldigt svåra att leva upp till ibland:
När jag mår på topp smider jag alltid planer, tar för mig av livet och världen utan att vara det minsta osäker. Jag skulle kunna ringa vem som helst för att komma exakt dit jag vill på bästa sätt, hade jag velat bli assistent till Obama så hade jag ringt honom och frågat... You get the picture...  Ingenting känns omöjligt och det är som om jag bestämmer över livet, det bestämmer inte över mig.
Sen finns det ju de dagar när man har mindre engergi, när man känner att livet äter upp en med alla dess förväntnignar, krav och hårt jobbande.
Det roliga är att jag kan egentligen bestämma när jag vill känna på vilket sätt, men ibland tror jag att man måste få se allting underifrån också, så att man kan köra gärnet där uppe sen. Nu låter det som om jag pratar om himmel och helvete men jag syftar på om man tar för sig av livet eller inte. Jag tror att jag är en sån som måste vara lite båda, för jag kan aldrig vara lite av varje, jag är alltid 100% åt något håll. That's just the way it is...

Tänk vad insnöade människor blir på att man måste leva ett visst mönster. Det är klart att man formas efter hur samhället ser ut, men det är så många som sätter sig själva på en räls och åker med tills graven fångar en. Vad är det man är så rädd för? Varför inte göra sitt eget mönster och se hur det funkar? Ta det osäkra före det säkra, det låter mer spännande tycker jag.



Hur man än väljer att lägga upp sitt mönster, tycker jag ändå att kärleken är grunden. Kärleken är nog meningen med livet enligt mig. Vilken tur jag har som har honom som ger mig ny kraft och lycka, dag efter dag efter dag...

Chocken har lagt sig litegrann nu. Från förra veckan. Det var en helt galen dag, jag stupade i säng när jag kom hem, efter att ha kallsvettats en lång stund. Kanske blev allting lite jobbigare för att jag hade sovit 3 timmar den natten, antagligen var det så. När jag och 3 lärare skulle ha hand om 4 klasser i 4 klassrum började rysningarna, de fortsatte när den ena sa "Jag kör en genomgång med 5 elever i det ena rummet" och den andra "Jag ska prata lite med eleverna i korridoren om deras privata problem"... That leaves me with, what? 4 klasser ungefär? 3 ½? Ok, well tänkte jag, det är bara att köra på med en gående rotation mellan alla rum, en gäll röst och hårda klackar mot marken. Då jag märker att deras rullstolar börjar rulla runt, att gittarren tas fram, färgpennor, datorer, mobiler, osv... Blev jag lite mer fundersam. Jag sprang ut och in i rummen, skrek och ryckte - visst fungerade det, men vad hände när jag vände ryggen till? Notera att detta arbetspass håller på från 8-14.45... Helt plötsligt var tavlan i det ena rummet fyllt av kukar med mitt namn i, lärare tog tag i mig och berättade att ett kort på min bakdel då jag böjer mig fram, ligger ute på face. Jag tackar för informationen, springer in i det kaotiska klassrummet igen som nu övergått till ett gym där datorerna används som liggunderlag (?)(?). För att inte göra det dem vill (bli röd i ansiktet och sudda bort allt på tavlan) låter jag allt vara kvar och går lugnt genom rummet. Det pågår intriger mellan alla klasserna vilket gör att jag måste sätta folk i grupprum, korridor och studiehallar. När det ändå inte fungerar och folk som verkligen ville jobba får tårar i ögonen bestämmer jag mig för att kalla in alla elelver i ett rum. Säkerligen en brandrisk med tanke på hur många galna små stollar som befann sig i samma rum, men det gick inte längre. Jag kallade på lärarna och berättade att vi skulle ha möte, städa och gå hem, - det bestämmer jag. Till min förvåning var det bara jag som hade mötet, med och mot elever och lärare. Jag berättade givetvis vilken otroligt dålig arbetsmiljö det är, att deras problem från utifrån inte får komma in i klassrummet och att de beter sig som små bortskämda monster (på ett snällt och medlidande sätt... haha...) Notera att kukarna på tavlan var kvar, mitt i denna seriösa situation, det var meningen också... Jag bad alla att gå hem och tänka över detta. Sedan frågade lärarna mig om barnen fick gå hem. Förstår ni vilket upfuckat arbetslag? Jag blir så trött på att man ska behöva ta ansvar över allt och alla bara för att man visar lite stake och engagemang!

Bilden med stället som orsakar mina få timmars sömn varje torsdag.

Ledighet är allt bra överskattat tycker jag. Gårdagen, den soliga gårdagen, spenderades vid köksbordet med en lång lista... Släpade mig ut i solen då och då men varje gång jag lägger mig där och svettas med musik, blir jag antingen så peppad att jag inte vill ligga kvar, eller så matt av att  tvinga mig själv att ligga där - så jag somnar och bränner kinderna... Jag menar ledig, vad innebär det egentligen? En dag då man är ledig från jobbet eller livet? Tankarna eller vardagen? Jag tycker att ordet är lite jobbigt, och framkallar lite ångest... Det är så abstrakt på något sätt, som ett hotande oskrivet blad. Du vet inte om någon kommer att rätta det du skriver, men det sparas i ett valv för framtiden. Du vet inte vad du ska skriva för att du ska få alla rätt, men om det finns en mening med det, kommer du själv att sätta ett R i hörnet, i framtiden. Låter jag knäpp jag nu eller? Guess so.


Vikarie, (sitter här, dricker kaffe och äter frukt) aka. En förebild.

Long time no seen. Har inte haft lust att blogga alls, är trött på designen och tankarna som ploppade upp dag efter dag var mindre intressanta. Mitt liv just nu är lite mindre intressant än förut faktiskt.
Igår kom jag att tänka på en sak, faktiskt. Jag insåg att det är som ett litet tunt lager ovanför mitt huvud, eller i alla fall inom mig. När jag är trött, nere eller omotiverad - ligger jag under linjen, som att det är ett skydd eller ett lock från den riktiga världen. Under locket kan jag tvinga mig själv att trivas en stund, ljuga om hur jag egentligen känner och vara en väldigt lugn person... Alla krav, drömmar och mål blir mindre och det anses okej att bara vara en vanlig, grå och halvtråkig person. När jag dock orkar lyfta mig själv över locket, är jag kreativ, frammåt, ser världen som en liten ärta som vem som helst kan fånga i handen. Jag pratar högt, är social och minglar, kommer ihåg viktiga mail och fixar med mina stora planer. Det passar väldigt bra att säga; to live doesn't mean you're alive. När jag kommer upp och befinner mig ovanför det lilla locket, är jag alive.

I would call the product; life.